TEGNÈRS VERK

Svea

1811 skrev Tegnér diktverket Svea som är en hyllning till Sverige och dess historia. Dikten släpptes i två upplagor varav den senare blev redigerad i sitt politiska budskap för att kunna vinna pris hos den Svenska Akademien, vilket den även gjorde. Svea har en målande bild av den värmländska naturen som Esaias Tegnér befann sig i under sitt skrivande. Detaljerade beskrivningar av miljöer gör denna dikt unik från Tegnérs andra verk som inte har särskilt mycket av det.

Tiden som Svea skrevs under var mycket turbulent. Sverige hade nyligen förlorat både Pommern och Finland som delar av sitt territorium. Sverige verkade vara på väg mot sin undergång. Dikten försöker att vända blicken bakåt och att se på det enkla landet som Sverige en gång var. Tegnér försöker inte att mana till väpnad konflikt, utan vill att det land han växt upp i sig ska lyftas till sitt förflutna och återigen växa moraliskt.

Mjältsjukan

Dikten Mjältsjukan skrevs år 1825 och under denna tid syftade mjältsjuka på depression och djup nedstämdhet. Dikten fångar de känslor som Tegnér led av under tiden på ett dystert sätt. I hans släkt led många av psykiska sjukdomar och han gjorde troligtvis det också. Tegnér led under denna tid av en djup depression och hade även gallsten. Vad hans nedstämdhet berodde på är svårt att veta, men det är troligt att han hamnade i en stor personlighetskris. Vid samma tid lämnade han Lund för att bli biskop i Växjö, en trolig orsak till hans ökade ångest. Staden som han hade stora framgångar i och även många vänner, skulle nu lämnas bakom för en obekant ny ort. Tegnér hade även kärleksproblem med Martina von Schwerin som lämnat för Stockholm, troligen för att distansera sig från honom då han ville ha en romantisk relation. Tegnér upplevde detta som förräderi och kände sig lämnad. 

Nattvardsbarnen och Axel

Under tiden Frithiofs saga diktades skrev Tegnér även två andra verk, Nattvardsbarnen (1820) och Axel (1822). Dessa verk gav honom ett avbrott från det mycket mer omfattande Frithiofs saga. Tegnér beskrev Nattvardsbarnen som något som behövdes skrivas, en inre kraft som behövde ta sig ut. Det är innehållet i poemet som sticker ut, då det stilistiska inte når upp till förväntningarna som fanns på Tegnér vid den tiden. För Tegnér blev dikten ett medel för att reda ut sin komplexa relation till tro och religion. Poemet hanterar bland annat minnen från hans barndom samt hans syn på synd och försoning. Nattvardsbarnen ökade även förtroendet för Tegnér som biskop.

Axel är en kärlekshistoria i lord Byrons stil, inspirerad av Sinclairvisan (1739) och keltiskt vemod. Det är skildringen av den lyckliga kärleken som ger liv till Axel, då dikten är stundvis bristande, en effekt av Tegnérs sjukdomsperiod. Dikten hanterar både kärleksdrömmen och dödsdrömmen, de var båda centrala i Tegnérs liv. I Nattvardsbarnen skriver Tegnér om döden som kärlekens tvilling och den idén lyser även igenom i Axel. Tegnérs syn på kärleken och döden är en konsekvens av hans mentala hälsa som påverkat honom från ung ålder. 

Det eviga

Det eviga (1810) är en filosofisk dikt som på ett humoristiskt sätt själv är evig då den läses upp på nyårsafton varje år i Sveriges Radio. Verkets budskap är att oavsett hur mörka tiderna än må vara kommer det onda att besegras och det goda att vinna i slutändan.

Det eviga

Väl formar den starke med svärdet sin värld,

väl flyga som örnar hans rykten;

men någon gång brytes det vandrande svärd,

och örnarna fällas i flykten.

Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,

det dör som en stormvind i öknen bort.

Men sanningen lever. Bland bilor och svärd

lugn står hon med strålande pannan.

Hon leder igenom den nattliga värld,

och pekar alltjämt till en annan.

Det sanna är evigt: kring himmel och jord

genljuda från släkte till släkte dess ord.

Det rätta är evigt: ej rotas där ut

från jorden dess trampade lilja.

Erövrar det onda all världen till slut,

så kan du det rätta dock vilja.

Förföljs det utom dig med list och våld,

sin fristad det har i ditt bröst fördold.

Och viljan, som stängdes i lågande bröst,

tar mandom, lik Gud, och blir handling.

Det rätta får armar, det sanna får röst,

och folken stå upp till förvandling.

De offer du bragte, de faror du lopp,

de stiga som stjärnor ur Lethe opp.

Och dikten är icke som blommornas doft,

som färgade bågen i skyar.

Det sköna du bildar är mera än stoft,

och åldren dess anlet förnyar.

Det sköna är evigt: med fiken håg

vi fiska dess guldsand ur tidens våg.

Så fatta all sanning, så våga allt rätt,

och bilda det sköna med glädje.

De tre dö ej ut bland mänskors ätt,

och till dem från tiden vi vädje.

Vad tiden dig gav, må du ge igen,

blott det eviga bor i ditt hjärta än.