Tegnér och monarkin

Tegnér drömde om ett politiskt och kulturellt enat Skandinavien i sin diktning. Till följd av freden i Kiel 1814, som resulterade i en union mellan Sverige och Norge, skrev Esaias hyllningsdikten Nore. Dikten som var tillägnad Norge förespråkade även ett enat Norden. I stället för att hylla Karl XIV Johan i dikten, är det den bortgångna kronprinsen Karl August som är huvudkaraktären. Tegnér var nämligen starkt emot Karl Johans ryssvänliga politik under och efter Napoleonkrigen. Att återta Finland, som Tegnér förespråkade i dikten Svea, var omöjligt med denna utrikespolitik. 

Tegnérs relation till kungafamiljen blev bättre med åren, speciellt när relationen blev personlig. I takt med Esaias växande popularitet, kom poeten i personlig kontakt med kungafamiljen. I tal, skrifter och brev till kung och kronprins, är Tegnérs kritik mot den ryssvänliga politiken frånvarande. 

Tegnér och svenskarna

Under Tegnérs levnadstid spreds det emellanåt rykten om honom, precis som det gjordes om andra nationalfigurer. Oäkta barn och skandalösa relationer är bara några rykten som spreds, men Tegnérs rykte som skald växte snabbt efter hans ankomst till Lund. Efter sin brors död 1802 publicerades Elegi vid en brors död i lokala tidningar och dikten lade grunden för hans namn inom poesi- och litteraturvärlden. Hans dikter nådde slutligen Svenska Akademin där de lästes upp och berömdes. Inför Frithiofs sagas publicering satt stora delar av den svenska befolkningen och höll andan, så stort hade Tegnérs och Fritiofs rykten blivit.

I Lund spreds en lättsam och festlig stämning runt Tegnér och samma stämning nådde senare ut till hela Sverige. På universitetet blev hans namn snabbt välkänt. Universitetets rektor 1812 liknade honom till de stora grekiska poeterna och ansåg att Tegnér skulle bli "en prydnad icke blott för akademien, utan för fosterlandet, icke blott för vår tid, utan för århundraden."

Tegnér i Danmark

Esaias Tegnér levde i samtid med den danske skalden Adam Oehlenschläger. Flera likheter finns mellan de två poeterna. Båda påbörjade sina universitetsstudier runt sekelskiftet 1800 och båda blev snabbt professorer. Oehlenschläger fick däremot sitt lyriska genombrott redan som student, och var en inspirationskälla för Tegnér. Vad som främst skiljer nationalskalderna åt, är att Oehlenschläger distanserade sig från romantikens diktning kort efter sitt genombrott.

Det är under de två poeternas tidsperiod som Sverige och Danmark går från fiender till fränder. Ett gemensamt motiv i Tegnérs och Oehlenschlägers diktning var nordisk järnålder och vikingatid. I och med detta, var ländernas historia gemensam, och innehöll inte historiska konflikter mellan grannländerna. De fiktiva karaktärerna var nordbor, inte svenskar eller danskar.

Ångbåtsförbindelsen mellan Köpenhamn och Malmö i början av 1800-talet underlättade kontakterna mellan universitetet i Köpenhamn och Lund. När Oehlenschläger för första gången besökte Sverige menade han att, "Den annorlunda dialekten, som förr skorrade fientligt i ett danskt öra, var nu smickrande i all sin välklang".

Skalderna från varsin sida sundet möttes under magisterpromotionen i Lunds domkyrka 1829. Tegnér öste lovord över Oehlenschläger bakom stängda dörrar men även under promotionen. Esaias lagerkrönte Adam som han kallade "Nordiske Sångarekungen" och "Thronarfvingen i Diktningens verld.". Tegnér utropade "söndringens tid är förbi" under lagerkransningen, vilket ses som en symbolisk start på den politiska skandinavismen. Under de skandinavistiska studentmötena i bland annat Lund och Köpenhamn i mitten av 1800-talet, blev Tegnérs och Oehlenschlägers dikter en inspirationskälla för den politiska rörelsen.

Vänskapsrelationen mellan de två poeterna varade livet ut. Under Esaias sjukdomsår, var det Oehlenschläger som rekommenderade sjukhuset i Slesvig. Idag har poeterna varsina statyer drygt fyra mil ifrån varandra. Räckvidden av deras litteratur däremot, är betydligt större än så.

Tegnér i England

Frithiofs saga, Tegnérs mästerverk, var den första svenska litteraturen som nådde en internationell publik. Den fångade särskilt ögat på den brittiska prinsessan Alexandrina Victoria. Frithiofs saga gjorde isländska sagor mer lättillgängliga för gemene man. Tegnérs popularitet spreds snabbt i det viktorianska Storbritannien och han kom att kallas "en av de största levande poeterna".

Den första engelska översättningen av Frithiofs saga blev dedikerad till den unga prinsessan Victoria. Sagan blev inte bara en viktoriansk berättelse, utan Victorias berättelse och Victorias Frithiof. Prästen William Strong, översättaren, ville att sagan skulle göras tillgänglig till prinsessan. Hans översättning är en tribut till Victoria, Storbritanniens framtida monark.

På 1800-talet saknades ekonomiskt stöd till monarkin. När Victoria skulle ta över tronen, kunde monarkin inte garantera sina undersåtars lojalitet och lydnad. Översättningen av Frithiofs saga skulle presentera Ingeborg som ett exempel för Victoria att utgå ifrån. Berättelsen skulle lära henne hur hon skulle agera, och att hennes lojalitet skulle ligga hos familjen och landet. Frithiof och Ingeborg skulle agera som en spegel för vem prinsessan Victoria skulle vara.

Strong såg Victoria som den levande motsvarigheten av Ingeborg. Det är en karaktär som placerar lojaliteten till familjen och landet över sin personliga vinning och lycka. Genom att prioritera ära och plikt blir den passiva kvinnliga stoicismen snarare en aktiv dygd.

Frithiofs saga uppskattades också av den italienska poeten Alessandro Manzoni och den skotska författaren Sir Walter Scott. Tegnér inspirerades i sin tur av den brittiska poeten Lord Byron, något som märks tydligast i Axel. Han ska också ha haft ett porträtt av Byron i sitt kontor i sin biskopsbostad.

Tegnér i Tyskland

Esaias Tegnérs litterära prägel begränsades inte till Sverige utan spreds utåt, inte minst till den unge herr Werthers land, och hans litterära fader, Johann Wolfgang von Goethe. I Tyskland kom Tegnérs "Frithiofs saga" till att bli en succé, illa kvickt översattes Frithiofs saga 1823 till Tyska, detta redan innan fulländandet av verket 1825. Entusiasmen för Tegnérs Frithiof var stor i Tyskland.

Inom loppet av ett år efter Frithiofs sagas publicering 1825 publicerades tre olika översättningar. Tegnérs "Frithiofs saga" publicerades regelbundet i Tyskland med nya upplagor fram till mellankrigstiden. Allt som allt publicerades Tegnérs magnum opus i 30 olika översättningar. De främsta översättningar gjordes av en Gottlieb Mohnike, Ludolph Schley och inte minst av Amalie von Helwig. Hon lät dedikera sin översättning till Goethe som sade om Tegnér och Frithiofs saga följande: "Eine neue Behandlung jener kühne, frischen nordischen Überlieferung, welche der geniale Tegnér unternommen." Goethes tidiga intresse i Tegnér och hans "Frithiofs saga" kom att bidra till det tyska intresset och introduktionen av Tegnér till den tyska kultursfären och folket.

Goethe myntade begreppet "weltliteratur", vilket innebar att litteraturen har en inneboende potential att överskrida nationella och språkliga gränser. Enligt Goethe kom Tegnérs Frithiofs saga att bli ett av de verk som klassades som weltliteratur. Tegnér avsåg med Frithiofs saga att skriva ett verk i traditionen av Homeros, vilket resulterade i en kombination av gamla antika och nordiska versformer. I andan av Weimarklassicismen förenade Tegnér det nordiska och germanska med den antika och kristna andan. Därmed enade han det nordisk-germanska med de strömningar som låg till grund för Europas kultur: kristendomen och den klassiska antiken.

Inte bara var det Goethe som visade uppskattning för den svenska nationalskalden Esaias Tegnér, utan även Tysklands sista kejsare, Vilhelm den II av Hohenzollern. I sin entusiasm för Tegnérs Frithiof lät kejsaren 1913 resa en staty av Frithiof i Vangsnes med blick över den norska Sognefjorden. Statyn var kejsarens gåva till det norska folket. Vid dess avteckning närvarade både Norges kung Haakon VII och Vilhelm II, dessutom gjordes en uppvisning av den norska och tyska marinen för monarkerna. Dessutom sköt tyska och norska örlogsfartyg salut till ära av detta kulturella tillägg och vänskapen nationerna emellan.

Kejsaren lät, i sin entusiasm för Tegnérs Frithiofs saga, skriva dikten "Sang an Aegir". En krigsdikt som kommer till liv med hjälp av den nordiska mytologin, inte minst av Frithiofs heroism och mod på öppet hav, och skönheten i att bli hämtad av en Valkyria när man står vid dödens port. Kejsarens diktning ämnar sig åt att ge mod åt dem som är i krigets närhet, att de ej skall frukta kriget eller det av dödens omfamning. För en sådan död, i krig, i fält, är en hedersam sådan, då har man dött som en ärofull hjälte.